Var nyss inne på min vän Linneas blogg och hittade det här ljudklippet. Jag skrattade halvt ihjäl mig. Det BÖR lyssnas på. Spola fram till 04.20 ungefär innan dess är det mest jidder, och tjejer... dont try this at home.
Det handlar kort och gott om en kvinna som ska ringa upp sin man och avslöja att deras gemensamme son inte är mannens. Allt för att ha chansen att vinna Kanye West-biljetter. Mannen tar det hela precis som man förväntar sig... med ett litet undantag.
Jag har fått en inbjudan om ett födelsedagskalas. Och det är inte vilket kalas som helst, det är trots allt min goda vän Malins födelsedagskalas. Malin är emot allt var traditionellt firande heter och har därför bestämt sig för att bojkotta födelsedagspresenter, födelsedagssånger och fiskdammar. Istället blir det en hederlig fyllefest med plockmat och toastmasters.
Problemet är väl egentligen att det kommer att äga rum i Tumba (Ja, det är samma plats där jag tillbringade min bästa valborg genom tiderna då jag trodde att jag var Gandalf i LOTR och skulle mata änder med en påse på huvudet). SJ, som förövrigt suger hästballe för stunden, är på tok för dyra. 400:- ska dom ha för att ta mig den lilla biten mellan Karlstad och Tumba. Förargeligt och förjävligt. Så istället har jag smidit ihop en plan. Jag fick nämligen en inbjudan för två. Så jag bestämde mig snabbt för att, återigen, bjuda med mig Sanna. Så tanken är att jag och Sanna ska ta en bil, köra till Tumba och tillbaka igen om två veckor för att vara med på denna hejdundande tillställning. Jag hoppas innerligt att det blir av. Tydligen kommer både Malin, JB och Knasis vara där. Det blir en reunion utan desslike. Jag får helt enkelt göra en ny uppdatering när jag vet mer. Men håll tummarna, den här roadtrippen kan bli det bästa som hänt mig på mycket länge. Stockholm, Malin och Sanna i kombination, kan fan inte bli mycket bättre alltså.
Då har jag slagit på stort. Köpte mig två biljetter till Metallicas konsert i Oslo den 14 April. Jag är inte lite lurig jag inte. Får väl se om jag bestämmer mig för att gå själv med någon vän eller om jag säljer biljetterna, DYRT. Har inte hunnit med att berätta för Krille än att jag köpte dom innan det blev slutsålt, han kommer bli tokig på mig. Men framförallt tror jag att han kommer fjäska för att få följa med. Men lite fjäsk dör jag inte av.
Fick ett mycket trevligt sms av min älskade "lillasyster" Sanna idag. Verkar som om vi kommer boka en stuga i fjällen i vinter. Ett litet gäng på sisådär 10-15 pers, varav jag är den enda som inte kan stå på ett par skidor ens än gång. Men det kvittar för min del. Då får ju jag möjlighet att sova ut på morgonen, laga maten i lugn och ro och kanske läsa eller göra något annat vettigt medan "ungarna" är ute i backen hela dagen. Kommer nog troligtvis bli helt underbart. Känns som om det är precis det här jag har väntat på hela tonåren. Små utflykter och resor tillsammans med vännerna, och nu, plötsligt händer det. Ungefär som i Triss reklamen på tv.
Det lutar föresten åt att jag och Sanna även kommer spendera nyårsafton ihop. Visserligen inte bara hon och jag utan ett annat sällskap också. Men ja, tillsammans med henne kommer jag vara iallafall. Väljer att inte skriva något mer ingående om det förrän vi vet hur det blir. Men jag kan troligtvis ge er besked senare i veckan.
Nåväl, det ser ut som om vi åker en vecka i början på Januari till fjällen iallafall. Och som jag skrev förut, jag ser fram emot det.
Ibland dyker det upp små saker i mitt liv som påminner mig om när jag var barn. När min pappa fortfarande arbetade som journalist så jobbade han ihop med en man som var släkt med Lennart Hellsing, på vilket sätt minns jag tyvärr inte. Men vem minns inte hans klassiska figur Krakel Spektakel? Ni vet han som "hängde och slängde i en gardin"? Eller den beryktade Herr Gurka som dansade både vals och masurka?
Lennart Hellsing är enligt mitt tycke en fantastisk man, på många sätt. Och jag känner att jag är honom evigt tacksam för hans finurliga sångtexter och hans knasiga figurer. Man kan nästan säga att Lennart gjorde min barndom. För att ta ännu ett exempel på hans storhet så jag även nämna hans underbara barnprogram "Lennart Hellsings ABC" som gick under Björnes Magasin under början på 90-talet. Mm, det är nostalgi det. Därför har jag valt att honom lite extra plats i dagens blogginlägg. Lennart, det här är för dig.
På måndag släpps biljetterna. Ännu en gång så kommer jag ha möjligheten att se Metallica (live) i Oslo. Jag är galet taggad och hoppas innerligt att det ska bli av. Om jag nu får med mig Krille vill säga. Jag känner ingen annan som är lika galen i Metallica som han. Det skulle väl vara Liv isåfall. Men med tanke på att hon har fått sin lilla Miranda nu så tvivlar jag på att det kommer vara aktuellt att gå med henne. Om jag missbedömmer det hela så är du välkommen att höra av dig gumman. Vore en ära att se dom tillsammans med dig igen.
Det verkar bli en hel del bra konserter nästa år. Det ryktas om att KIZZ ska komma tillbaka och göra en eller flera konserter på Ullevi. Det kanske vore något. Mitt konserthjärta smälter. Någonting har föresten hänt. Förut har jag mestadels lyssnat på traditionell radiopop. Så är det inte längre. Nu är det RNB och 80-tals rock för hela slanten. Och en och annan låt med Millencolin, Looptroop och andra tonårsidoler förstås. Inte att förglömma. Tycker dock att det är svårt att placera in en del artister i fack. Räcker det inte med att säga att man tycker om den och den låten? Tydligen inte.
Har legat hemma nu ett par dagar och känt mig riktigt risig. Har spytt som en gris på kvällarna, det har bokstavligt talat runnit ur alla hål på mig, hur äckligt det än låter. Men nu äntligen börjar jag känna mig som en människa igen och jag känner mig otroligt tacksam för alla söta meddelanden jag fått både via sms, via FB och på msn. Så till er som har brytt er, stort tack! Har spenderat mer eller mindre hela nätterna online. Något som lett till både till positiva öden och negativa händelser.
Till att börja med så har jag börjat prata lite smått med en person på msn och FB som under min tid i högstadiet inte gjorde mig annat än illa. Det känns annorlunda nu. Han känns annorlunda nu. Han har för det första gått och blivit snygg(are), för det andra gått och blivit attraktiv(are), och för det tredje, han har bett mig om ursäkt för sitt beteende. Sånt uppskattar jag, djupt. Människor som kan be om ursäkt när de gjort något som skadat andra. Det är vuxet och moget beteende. Att få bekräftat att det inte var mig det var fel på utan honom, det känns så himla skönt i bröstet och magen att veta. En sten har fallit, som det så fint och poetiskt heter.
Häromdagen så fyllde Robban år. Ni vet min skådespelande vän från Norrland? Jag var inte sen med att skicka ett grattis-sms och fick tillbaka ett glatt meddelande som sa att han var tacksam över att jag kommit ihåg. Klart att jag kommer ihåg. Jag minns de flestas födelsedagar, även om jag ibland kan komma på i efterhand att de fyllt år. Iallafall. Robban fyllde år och jag fick svar på mitt sms. Det stod även i hans svar att han ska till Karlstad i helgen och spela teater. Han ville ses. Jag fick en obehagskänsla i magen, då det vid varje tillfälle som getts har skitit sig i sista stund så fort vi ska ses. Men den här gången hade jag ingenting planerat inför helgen, och dessutom kände jag mig redo att träffa honom. Jag har trots allt pratat med Robban online och via telefon i snart 5 år. Han står mig tammefan närmare än en del av mina IRL-vänner. Så jag skickade ett snabbt svar att jag skulle ringa upp honom senare under dagen och att vi kunde prata mer ingående om eventuellt möte då. När jag väl ringer så beter han sig till en början helt normalt, men jag märker att något inte är som vanligt. Jag hör någon i bakgrunden, jag ställer en fråga och plötsligt så beter han sig som en skithög och efter att jag lagt på luren får jag även en del oerhört kränkande kommentarer skickade till mig via sms.
Vad är det för fel på alla dessa missbildade kukhuvuden? Nu vet jag att jag kommer ångra att jag skriver så om just Robban så fort vi gått och blivit vänner igen. Men för stunden så kan ha gott och väl vara ett kukhuvud. Jag är fan skitsne på honom. Detta är inte första gången som det händer att jag får just den här typen av bemötanden när jag inte gjort annat än att smickra, charma och underhålla mina "vänner". Till listan över kukhuvuden kan jag även lägga in Tom, Kristofer och en del andra. Sistnämnda väljer jag att än idag fortsätta kalla för kukhuvud. Det kan han gott ha efter hans MYCKET udda beteende. Tom - Han har jag nästan glömt. Men när jag tänker tillbaka så gör det fortfarande ont och jag hyser fortfarande obehagskänslor kring den där dagen. Att en främling kan göra en sån åverkan på mig. Sjukt.
Har gått och blivit löjligt förtjust i den forna Lambretta-sångerskans singel "To All My Girls". Soundet får mig att röra på höfterna och nynna med i refrängen. Galet bra, om ni frågar mig. Har nu höga förväntningar på albumet.
Har bestämt mig för att börja blogga, igen. Jag vet att ni har hört det förut och att ni troligen inte tar mig på fullaste allvar, men nu är det allvar. Jag kommer inte gå in lika hårt i det som förr i världen. Jag kommer endast skriva inlägg när jag har lust, behov eller möjlighet. Därför är mina topplistor på måndagar spårlöst borta, for now, som man säger på amerikanska. Jag kommer heller inte dela med mig allt för mycket av bildbevis och dylikt, av anledningen att jag vill hålla mig en gnutta anonym denna gången. Annars kommer det var ungefär som förut. Jag kommer förmodligen vara lika rak och ärlig. Jag kommer använda mig av mycket youtube-videor. Jag kommer använda mitt vanliga skriftspråk. Jag kommer berätta om saker som händer i mitt liv och om människor som gör entré respektive sorti. Ja, ni kommer fullkomligt älska mig, som vanligt. Eller åtminstone min blogg.
Izzie är alltså tillbaka. Lite bättre, lite hetare, lite snyggare och lite anonymare, men ändå välbevarad.
){kind=link}